Bärgningen
Efter enträget forskande och letande fann Anders Franzén Vasa 25 augusti 1956. Neptunbolagets dykare börjar spola tunnlar under fartyget 1957. 1958 hittas en första kanon. 1961 bärgas Vasa ? 333 år efter förlisningen. Idag är Vasa det absolut bäst bevarade exemplet på dåtidens skeppsbyggnadskonst och marina krigföring.
Runt om i Europa har många praktfulla fartyg förlist, men ett huvudskäl till Vasas unika skick är att hon sjönk i förhållandevis sött vatten. Där saknas skeppsmasken och därför har trädetaljer bevarats i ett jämförelsevis enastående skick. Vasa byggdes och hölls ihop av en kombination av järnbultar och trädymlingar (stora träpluggar). Allt järn var förstås bortrostat, men trädymlingarna gjorde att hon i huvudsak kunde lyftas upp i ett stycke. Just det praktfulla akterkastellet hade hållts upp med järnbultar, och eftersom dessa rostade sönder på i sammanhanget rätt kort tid är detta skulpturala mästerverk mycket välbevarat eftersom det hamnade på botten och ganska snabbt begravdes i dyn.
Vasa fördes 1961 till en första provisorisk plats, Vasavarvet, på Djurgården där hon konserverades med fukt och impregnering med PEG, Polyetylenglykol, i olika molekylstorlekar. 1979 avslutas plastbesprutningen av skeppet. 1990 stod det nya Vasamuseet klart, där hon nu förevisas. Efterhand har fler och fler delar av riggen m.m. monterats.
Aktuella konserveringsproblem:
* Svavelsyrabildning p.g.a. hög luftfuktighet.
* Svavel som inlagrats i skeppets virke på grund av vattenföroreningar på vrakplatsen reagerar med järn från bultar som katalysator
* Punktvis försvagning av skeppsskrovet. Bekämpas med kemisk neutralisering och förstärkt klimatanläggning.
All text tillgänglig under GNU Free Documentation License.